Jag gillar att testa nya träningsformer och när jag är bortrest är det ett perfekt tillfälle att bara göra det jag känner för. 

När jag var utomlands nyligen testade jag crossfit för tredje gången i mitt liv. 

Jag vet inte om jag haft (o)tur med de två tidigare passen jag testat då båda varit med fokus på återhämtning eller ett lite "lugnare" tempo. 

Efter första minuten förstod jag att det här passet skulle bli allt annat än lugnt. 

Med burpees, mt climbers, marklyft och good mornings som uppvärmning började svetten rinna ganska fort. Men det var rörelser jag är ganska van vid, som gillar att göra och är ganska bekväm med. 

So far so good.

Men! Det var ju bara uppvärmningen...

Jag grät 3 gånger under passet samtidigt som jag sprang, vilket skulle vara "återhämtningsdelen" av varje varv. Jag funderade på att ge upp minst 5 gånger och darrade i hela kroppen när passet var slut. Sen pratade jag knappt någonting på 30 min... 

(När jag klunkat i mig 1/2 liter kokosvatten och slukat en skål guacamole började allt kännas lite bättre igen.)

Det här fick mig att börja fundera. 

Jag grät för att det var jobbigt, sjukt jobbigt, men jag fortsatte ändå. Det var mest jobbigt för det var obekväma rörelser och galet många repetitioner av dem. Sådant som jag inte är van vid.

Sådant som är lååångt utanför min comfort zone.  

Många människor gör sällan något riktigt fysiskt eller mentalt jobbigt. Vi hittar våra rutiner och stannar gärna där. Vi tar bilen, tränar exakt likadant, åker rulltrappa, jobbar på rutin osv. Vi gör det för det är något vi alltid har gjort och det funkar.

Men det ger inte så mycket utveckling.

Fast ibland händer något fantastiskt. Vi vaknar med en slags superkraft och ska förändra livet totalt, skapa något nytt och utvecklas. Vi byter väg till jobbet, startar en ny träningsrutin och känner oss fyllda med inspiration. Vi sträcker upp händerna mot himlen och ler mot alla på gatan. 

Yes! Obekväm och nya vanor är helt okej!

Men så sover vi på saken och nästa dag är superkraften borta. 

Vi går tillbaka till att lyfta samma vikter på gymmet, äta vår favoriträtt på lunchställe vi alltid går till och låter livet rulla vidare. 

Vi blir bekväma igen. 

När jag grät den tredje gången på passet samtidigt som jag sprang på kände jag mig plötsligt tacksam. För att jag bröt mönster och gjorde något hjärnan inte riktigt tyckte att jag skulle klara av. Ur det hämtade jag styrka och fortsatte. 

För motivation kommer inte bara sådär. Även om man ibland har de där magiska dagarna där allt verkar lätt.

Motivation skapar inte agerande. Genom att agera kommer motivationen på vägen.

"Hmm, vad betyder det?" kanske du undrar nu.  

Jo, låt oss säga att du vill få mer vardagsmotion.

Att gå 30 minuter känns som ett enormt steg, du som aldrig är ute och går. Bestäm dig för att gå 5 minuter istället. Då sänker du tröskeln rejält. Antagligen kommer du märka hur skönt det är att vara ute, plötsligt har 5 minuter gått så du fortsätter gå ett kvarter till. Sen går du ett till och ett till. Sen tänker du plötsligt "nu när jag väl är ute och skorna är på kan jag lika gärna gå 30 minuter". En dag kanske du till och med börjar springa en bit. 

Snart springer du hela sträckan. 

Genom att börja göra det som måste göras kommer du mitt i allt upptäcka att det inte är så jobbigt att fortsätta. Stenen är redan i rullning, nu måste du bara ge den lite fart då och då. 

Du måste skapa din egen superkraft varje dag. 

Det tror iallafall jag på.

Vad tror du?